Biträd vs. bikupa

I nordiskt klimat är honungsbin genom evolution anpassade till att bo i ihåliga träd. Vad innebär det och hur väl efterliknar dagens olika bikupor binas ursprungliga bo?

Honungsbinas utbredning norrut har varit begränsad av förekomsten av skyddande hålträd.1 I nordiskt klimat har bina på så vis blivit genetiskt programmerade till ett liv i ihåliga träd. Trots att bisamhällena tolererar att leva i alla möjliga slags bon så fungerar de därför bäst i trädens håligheter. Allmänt kan man konstatera att omständigheter som avviker kraftigt från ett sådant optimum ger upphov till stress.2

”If you let an animal live naturally, it is able to use its full toolbox and set of skills to survive and reproduce. But when you take any kind of animal and you force it to live in a different way, those tools aren’t allowed to function very well.” Prof. T.D. Seeley

De egenskaper som karakteriserar binas ihåliga träd kartlades av Seeley både direkt genom att undersöka bebodda träd och indirekt genom att studera binas preferenser när svärmar väljer ut sina nya bon.3 En del av de 17 egenskaper som finns listade i tabellen ovan har jag tidigare skrivit artiklar om. Läs gärna om betydelsen av avståndet mellan boplatserna, storleken av boet, de tjocka tunga väggarna och den hög-smala formen.

Det finns en stor mångfald av bikupor i Sverige och en ännu större mångfald av hur de handhavs. För att kunna tolka jämförelsen mellan biträd och bikupor i tabellen ovan på rätt sätt är det viktigt att förstå vilka antaganden den bygger på.

Varje typ av bikupa har bedömts enligt hur den huvudsakligen används och är utformad. Om jämförelsen inte passar just din modell är det bara att göra en egen jämförelse. Till skillnad från biträden förändras vissa av bikupornas egenskaper under loppet av ett år, som t.ex. hålighetens form och storlek. Om en egenskap någon gång på året inte uppfylls så räknas den som inte uppfylld. Vid beräkningen av den procentuella överensstämmelsen mellan biträd och bikupa har röd prick räknats som noll poäng, gul som en halv poäng och grön som en hel.

Ibland kan det vara frestande att göra det lätt för sig att ignorera obekväma fakta med hjälp av enstaka observationer eller förklaringar som inte är helt genomtänkta. När en svärm väljer att flytta in i en viss bikupa skulle man exempelvis kunna tro att den då måste vara ett lämpligt bo. Men på den korta tiden som dagens bikupor har funnits och p.g.a. biskötseln har bina inte kunnat evolvera förmågan att bedöma kvalitén på bikupor. En annan bortförklaring är att bina ju klarar sig i de flesta bikupor. Det är dock en stor skillnad mellan att undgå döden och att trivas och frodas. Dessutom är påståendet att bina klarar sig olämpligt om de behandlas mot kvalster, matas och kuporna städas.

Det är oroväckande att den i Sverige mest vanliga typen av bikupor, uppstaplingskupan, har så lite gemensamt med binas ursprungliga bo att den kunde anses som själva motsatsen. Men det är varken dyrt eller svårt att förbättra binas villkor. Exempelvis kunde några lådor fyllas med reglar för att skapa en hög-smal hålighet med tjocka tunga väggar som ändå rymmer en skattlåda till honungsskörd ovanpå.

 

Källor:

    1. F. Ruttner, Biogeography and Taxonomy of Honeybees, Springer Verlag (1988)
    2. J. Karlsson, m.fl., Biologi 1, Liber AB (2011)
    3. T.D. Seeley, Honeybee Democracy, Princeton University Press (2010)

Fortsätt läsa: